Life in shadows

Det spelar ingen roll längre. Jag är villig att ta livet nu, jag orkar inte mer. Ett svart hål i himen väntar på att få suga upp min själ. Jag vill inte mer nu, det har gått tre långa år sedan jag blev så här. En gråmolnig, regning och stormande dag, finns jag inte mer. De finns inga vackra dagar. Som en männska tröstat mig i min sorg med att säga att efter regn kommer sol...nej. Det gjorde det inte senast de regna hos mig. Hon kommer ändåså med så dåliga kommentarer, hon vet inget om mig. Hon är inte min vän längre...Hon brydde sig kanske förr, men något hände med henne. Och hon blev en som folk kallar de för..."Fjortis"...hon bryr sig inte längre....ingen bryr sig väl längre. Ingen, jag är ensam i ett stort svart rum. Kan inte se mina händer, inte häller se något alls. Kan inte känna något i min kropp längre. Någon tog mitt hjärta för några veckor sedan, jag vet inte vem som tog det, men jag känner aldrig mina hjärtslag längre. Jag känner inte att jag lever, är jag död? Jag har en sten inuti mig, det vet jag. Den är tung. Jag är förkrossad, tror inte någon kan älska någon som mig. Finns nog ingen, aldrig. Fanns kanske förr, men nu har dom blivit utrotade och de finns inga kvar. Inga som kan älska mig, kommer aldrig hitta riktig kärlek. Det är bara så, det är någon som inte vill det. Det finns annat folk runt mig som känner sig som mig. Jag hjälper dem på fötter igen. Jag bryr mig inte om mig, vem bryr sig om mig i vilket fall? Jag har skadat mig hundratals gånger, de ända jag hör är: "Fan va coolt." Gör det en gång till så jag kan filma det." "Är du dum eller?" "Du är fan galen." och "Ditt jävla psykfall". Dom bad om de. Jag har hoppat från en läktare till en 20cm tjockmatta. Det var 10m. Det första jag hörde va "Du vågar fan inte." Men jag slängde mig ut och gjorde magplask så hjärtat stanna i någon sekund. Jag fick sedan hörra "Vilket jävla psykfall, han kunde fan dött." Jag var borta från skolan två dagar efter det. Jag bryr mig inte. Ingen älskar mig, ingen bryr sig om mig, var ska jag då göra av livet? För ett par år sedan, jag hade blivit slagen. Jag gick till läraren som bara sa "Gå nu, du kommer för sent till nästan lektion.". Kom hem där jag hör: "Gå och gör dina läxor." Även fast jag visade och berättade om min blåmärken. Fanns bara en väg att ta de, de är bara mig själv. Som en smula från en smörgås, som en droppe från ett paket mjölk. Jag var själv. Jag tog en kniv upp til mitt rummet. Drog den längs armen, fällde en tår. Höjde den, tänkte först köra den allt jag har genom magen. Ville att den skulle gå rakt igenom...men när jag skrek till och skulle sätta den på sitt ställe. Stannade det med ett stick i magen. Jag svettades med tårar i ögonen, tog kniven och drog den snabbt på min handled. Märket finns kvar än...jag har gjort det ett par gånger. Jag mådde bra vid Feburari 2007 då jag hittade en kärlek som skulle kunnat stanna föralltid. Vi gjorde allt tillsammans, allt som gick från havet till mitt rum. Men en dag i September detta året...flyttade hon iväg......hon försvann. Flyttade flera mil ifrån mig. Vi kunde inte fortsätta vara tillsammans....hon kom på besök en gång...sen hörde jag inte av henne. Inte hört av henne på lång tid. Hitta en kärlek från ett läger jag va på, trodde de va nåt på gång. Men fick kommentaren: "Bara vänner." Det tog knäck, jag blev ledsen. Men gav inte upp hoppet. Hade nästan ihop de med en annan tjej, hon dissa mig i en månad och har inte hört av sig sen dess. Jag blev förkrossad. Åter i bilden till självmord och dyster och mörk framtid. En misslyckad pojke.....ensam på sitt rum. Aldrig fick röra läpparna för att säga ett ord. Byte stil och glömde bort hur man sa sitt egna namn. Tog sitt smeknamn istället.....Och efter att fått flera ovänner, två döda bästa kompisar och lite livshotande skador genom livet så stannar vi vid den här tiden. Smärtans tid.....Jag pallar inte mer asså.....tror inte häller på att någon kommer att rädda mig.....från mig själv.